Ps.
Man får självklart ställa alla möjliga frågor till mig om man är nyfiken, bara man accepterar det jag säger! :)
Tiden som tonåring med diabetes
Som tonåring ville jag inte alls veta av min diabetes. Jag förnekade den nog ganska mycket och ville leva som alla andra i min ålder utan begränsningar. Vilket medförde ett väldigt svängigt blodsocker och ofta höga värden. Godis åt jag när jag ville och nästan mer än jag ville just för att jag skulle, för att jag också "kunde". Jag reflekterade inte över mitt blodsocker även om det var väldigt högt. Visade mätaren på 18 i blodsocker så gjorde det mig ingenting. Det var ju typ normalt, tänkte jag.
Jag gick ut på krogen lika mycket som alla andra när vi väl fyllt 18 och drack samma mängd som dom. Numer värderar jag när det är värt att dricka sig full eftersom att det inte funkar så bra med blodsockret. Några glas vin här och där märks inte, men just att vara full ger inte så fina värden.
Jag var ju så ung och framtidens risk för följdsjukdomar skulle ju ändå inte drabba mig, eller iallafall inte förrän jag var så gammal att livet ändå var över.
Vad folk runt omkring mig än sa så brydde jag mig inte, eller jag tog det inte till mig för att jag inte ville veta av min diabetes helt enkelt. Bajssjukdom. Jag satt på läkar- och sköterskebesöken och sa fint att det går bra med mitt blodsocker, med ett fint litet leende. Jag blev glad om jag fick låga blodsocker för det skulle ju ändå dra ner mitt Hba1c (långtidsvärde).
Man fick ständigt höra från sjukvården att man som diabetiker måste inse sina begränsningar och förstå att man inte kan leva likadant som sina kompisar. Men hur kul är det att höra som tonåring?? Och hur tandläkaren innan varje besök alltid slängde ur sig ett: Ja men du har ju diabetes så du äter ju iallafall inte godis, det är så bra! Nehej, gör jag inte...? Och alla typer av fördomar om att alla diabetiker inte lever individuellt som att vi alla går efter en mall på vad vi äter och hur ofta vi tränar, det är ju inte så det är att ha diabetes. Men det var förr, nu upplever jag ändå att de flesta har mer förståelse och mer koll.
Jag tog oftast insulinet efter maten istället för före så att det självklart blev en blodsockertopp. Men jag tyckte att det var smart, för då visste jag ju precis hur mycket jag ätit. Jag glömde ibland att ta insulin till maten. Jag hatade att ta blodsocker eller sprutor offentligt för att jag inte orkade ta en diskussion om att jag hade diabetes och behöva prata om mina värden och känslor kring det inför främmande människor. För alla var så frågvisa och fördomsfulla på den tiden. Och jag ville inte sticka ut som ett diabetesobjekt, jag ville bara vara jag och inte min diabetes. Jag hade hellre för högt blodsocker i skolan för att slippa låga värden så jag slapp äta på lektionerna och få sån paniksvettning som riktigt lågt blodsocker ger mig.
(Bland vänner och familj var jag självklart helt öppen om sprutor, blodsocker och allt annat!)
Att det blir såhär i tonåren är tydligen en helt naturlig reaktion för dom flesta och de flesta diabetiker ligger lite risigt i sitt blodsocker under den perioden.
Men någonstans efter denna tonårsperiod vuxnade jag på mig och började ta mitt ansvar då jag insåg att denna sjukdom faktiskt inte kommer att försvinna. Jag kommer att ha det här hela livet och jag är den enda som kan styra mitt blodsocker. Man kan inte släppa på kontrollen för alla värden kommer senare i livet att ge ett gott resultat om man skött sig eller ett mindre bra om man misskött sig. Och jag vill väl leva länge, med alla mina funktioner och sinnen väl bevarade!
Jag var ändå länge lite deppig när jag tänkte på diabetesen och jag har många många gånger självklart önskat att just jag skulle slippa få diabetes... Ibland har det känts så extremt orättvist att jag som egentligen är impulsiv ska behöva ha en sjukdom som kräver planering och upplägg. Känt att jag som älskar livet så mycket måste behöva dras med den här kroniska sjukdomen. Men samtidigt, vem skulle annars ta min lott? Ingen vill ju ha någon sjukdom frivilligt!
Det tog lång tid innan jag accepterade min diabetes men jag tror faktiskt att jag gör det nu. Jag känner ett typ av lugn, så länge blodsockrena ligger fint. Och jag känner hopp kring allting och diabetesen har växt in i min person och är en del av mig. Det går per automatik egentligen men med massor av extratankar kring dosering och annat.
Jag tror även att diabetesen har präglat mig som person, att jag blivit mer strukturerad och planerad av den. Sen vet jag inte om det är en sån person som jag skulle ha blivit utan diabetesen. Men jag gillar när saker är safe i livet och förutsägbart, hur tråkigt det än låter! Men på så sätt mår jag bra, trivs bra och helt enkelt så är det den jag har blivit!
Det här kanske blev ett deppigt inlägg, men det är inte meningen! Jag trivs ju som det är nu :) fastän att jag fortfarande ibland blir arg på diabetesen. Men samtidigt måste jag få skriva om sånt som inte är helt positivt med att ha en kronisk sjukdom som ständigt förföljer en. Det säger ju sig sjävt att det inte bara medför positiva berättelser/känslor! Men glöm inte bort att jag trots detta aldrig känner/ser mig som "sjuk" i vardagen!
Här är min första insulinpump som jag fick som 13-14 åring. Gammalmodig. Men under ser ni min nuvarande fina älsklingspryl, den rosa insulinpumpen! :)
Dec. 13, 2012
Idag ringde klockan 7.00. Jag ska jobba natt idag och då brukar jag gå upp tidigt för att sen kunna sova några timmar på eftermiddagen. Men jag somnade kl 01 igår så jag är ju tyvärr jättejättetrött just nu.
Det enda jag har gjort hittills är att ligga i soffan framför tv:n! Jag borde verkligen städa lite här hemma så jag blir lite mer utmattad så att jag kan somna sen. Det blir ju jobbigt om jag latar mig fram tills det är dags att sova, för då kanske jag inte somnar.. Men jag är så trött just nu att jag nog inte orkar göra något.
Jag vaknade iallafall på 6,0 i blodsocker :) Tog dessutom en urinsticka för att se om bs legat högt i natt. Men den var helt blank så jag har inte haft nån sockertopp. Ibland är det skönt att få det bekräftat då man kanske inte kan vara säker på värdena när man sussar!
Här & nu: morgonrock, leggings och långsockor i soffan!
Olika diabetes. Typ 1 är inte Typ 2.
Läste på en annan diabetesblogg (insulinbella) om att många inte förstår skillnaden på Diabetes typ 1 och typ 2 så jag vill bara skriva lite om vad just typ 1 är, det jag har.
Diabetes typ 1 kallades förr ofta för barndiabetes för att det är vanligast att barn får det. Det är en autoimmun sjukdom vilket betyder att kroppens immunförsar bryter ner sin egna funktion. I detta fall de insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln. Får man diabetes typ 1 blir man snabbt väldigt sjuk och blir direkt beroende av sprutor eller pump med insulin. Det har ingenting med fetma, ålder eller socker att göra När jag blev sjuk fick jag höra att tex en förkylning kan trigga igång kroppen till att bryta ner sin egen funktion. Så det är bara slumpartat vem som får det och det är absolut inte självförvållat pga livsstil.
Typ 1:or kan INTE behandlas med enbart kost eller tabletter då det inte finns någon insulinproduktion alls. Rätt kost och motion kan hjälpa oss att ha ett stabilare blodsocker men det kan aldrig ersätta grundbehovet av insulin. Och vi är beroende av långtidsverkande insulin och även snabbtidsverkande i samband med måltider. Detta går inte idag att bota och det är en livslång sjukdom, fram tills att forskningen löser denna gåta.
Insulin öppnar upp cellerna så att energin vi äter ska kunna nå alla kroppens celler. Blir vi helt utan insulin blir vi förgiftade av ketoacidos av vår egen kropp (vilket hävs med insulin). Men vi skulle inte kunna leva mer än några dagar helt utan insulin och förr i tiden, innan insulinet fanns, dog man av diabetes. Men idag har vi fantastiska hjälpmedel som blodsockermätare, ketonmätare, insulinpennor, insulinpumpar och vi följs upp noga av sjukhuset :) Vi kan leva nästan som alla andra på grund av teknikens framsteg! :)
Det lilla jag vet om Diabetes typ 2 är att det kan bero på bukfetma (så att insulinet har svårt att nå till cellerna, insulinresistens) och trött bukspottkörtel (inte orkar producera lika mycket insulin). Typ 2 får man ofta av hög ålder och/eller övervikt. Symtomen kan komma smygandes av Typ 2 och det kan gå flera år innan det upptäcks. De kan bli helt hjälpta av att endast ändra kosten, motionera eller genom att ta tabletter. De har nedsatt insulinproduktion och alltså inte helt utebliven. Ingen kropp fungerar helt utan insulin. Trots sockersnål kost krävs ändå en bas av insulin, vilket typ 2:or ofta har själva men att de exempelvis har låg tollerans för socker. Men detta är ingen autoimmun sjukdom som diabetes typ 1 är.
Hoppas ni får lite kött på benen! :) Insåg att jag själv ofta får frågan om jag tar tabletter för min diabetes som behandling eller om symtomen då jag fick det vara att jag var mer sötsugen än de andra (???) och fördomar om att jag inte får äta något som innehåller socker mm. Men min kropp är fortfarande lika känslig för insulin som en frisk människa så tar jag mitt insulin kan jag äta vad som helst. Det ända som skiljer mig från en frisk människa är att min bukspottkörtel sitter utanpå kroppen (insulinpumpen) och att jag styr den manuellt ;)
OBS Detta är inte fakta, bara skrivet från mitt egna huvud.
Hääj!
Det har inte fungerat att blogga från mobilen genom blogg-appen.. Så det var ett tag sen!
Denna helg har jag varit ledig, så skönt! Har haft helt okej blodsocker under helgen trots diabetesovänliga saker som jag har haft för mig! Vin i fredags, godis i lördags och lussebulls-bak idag ;) Har med andra ord levt som vilken vanlig (frisk) människa som helst :) Det högsta värdet har väl varit på 12 och det var ett. Sen har jag väl haft några på 10-11 dessa dagar. Men det är sånt som hör till ibland när man beter sig vanligt ;). Annars så har faktiskt blodsockret betett sig fint.
Jag vill hylla min insulinpump ännu en gång! Med den kan man leva hur vanligt som helst, knappt så att jag märker att jag har diabetes fakiskt. Idag åt jag lite jullunch med mamma och pappa kl 15, alltså ganska sent. Och mamma är inne i dom gamla banorna från när hon skötte min diabetes. "Men Gisela det är ju viktigt att du äter middag trots den sena lunchen.. Gå och ät nu.." Men jag var inte hungrig på middag och förklarade att det går finfint att hoppa över den :P Och det gjorde det ju för min underbara pump ändå ser till att jag ständigt får insulin, var 3e minut rättare sagt :).
Jag använder ordet vanlig istället för frisk för jag känner mig ju inte ofrisk direkt eller ännu mindre: sjuk. Så hellre att alla andra är "vanliga" människor och jag också för den delen förutom diabetesen då ;)
När jag var barn
Jag fick ju diabetes när jag var 7 år och blev inlagd då direkt. Och många kanske kan tro att jag skulle bli rädd/känna mig sjuk när jag var innerliggande i 2 veckor. Men inte det! Jag var ju så oerhört sjuk när jag väl blev inlagd så på sjukhuset blev jag ju "frisk" fast med en sjukdom och jag började ju må bra. Så tro det eller, men jag grät när jag skulle hem för att jag trivdes så bra på 95an! ;) (Det var faktiskt här som jag bestämde mig för att bli sjuksköterska! För att i några år vilja bli nåt annat, men insåg sen igen att det verkligen var sjuksköterska jag ville bli!)
Väl hemma från sjukhuset så skötte mamma och pappa min diabetes helt och hållet såklart. Och jag minns hur jag alltid satt i mammas knä när hon skulle ta blodsocker och ta sprutan på mig inför alla måltider, och jag var aldrig rädd. Kanske gjorde mamma det till något mysigt?
När jag var så liten så tog jag bara 3 sprutor per dag. På morgonen i skinkan, middagen i magen och kvällen i låret. Så jag behövde aldrig ta spruta i lådstadiet i skolan, utan det började jag med i mellanstadiet.
Jag minns också hur jag som 9 åring lärde mig ta sprutorna själv då mamma hade fått nacksmärta efter en krock, så jag var ju bara tvungen att lära mig. Så det var inga problem, jag böjde/sträckte mig maximalt och lyckades nå till skinkan för att sticka en spruta där! Och efter det kunde jag ta alla sprutor själv!
Som tur är har jag aldrig varit spruträdd utan det har gått finemang jämt. Däremot kan jag i nutid tycka att det är riktigt obehagligt att sätta in nålen till pumpen vare 3e dag!
Sjukis
Förkylningen är ett faktum! :/ Är helt sänkt och har ont i ansiktet och näsan. detta trots att det inte är en dunderförkylning utan en liten vanlig bara. Jaja, ska iväg och jobba om ett tag och hoppas på att jag vaknar till liv där, det brukar jag göra.
En helt annan sak, imorse hade jag svältketoner och det hel del. Tog en urinsticka som blev ganska mellanrosa. Kände en svag illamåendekänsla, men detta ska tydligen inte vara farligt om blodsockret ligger bra. BS låg bra på 7,2 mmol/l. Men den dova illamåendekänslan gick över direkt efter frukosten! :) Detta händer när kroppen svälter och förbränner av sina reservförråd (typ fettet), vilket den oftast gör precis innan frukost, hos alla människor egentligen! Men keotner samtidigt som högt blodsocker är farligt för oss diabetiker, men det är en helt annan sak (beror på insulinbrist!).
Nu ska jag mysa i soffan med raggsockor, filt och kaffe för att få upp värmen och lindra förkylningen fram tills jag ska åka till jobbet! :)
Hur det är att ha diabetes!
Alltså jag har så fruktansvärt mycket tankar!! Blir less på mig själv att jag är fylld av alla tankar. Mestadels min diabetes för stunden.
Under tonåren reflekterade jag knappt någonting, tänkte att följdsjukdomar var något alla gamlingar drabbades av och inget som skulle kunna drabba just mig. Mina blodsocker svängde under ett par år och jag levde som vilken tonåring som helst. Jag köpte godis i skolan på rasterna och tog mig inte så mycket tid till blodsockermätning när jag var bland människor.
Det hela slog mig riktigt plötsligt när jag började plugga till sjuksköterska, hur viktigt det är med bra blodsockervärden och hur viktigt det är att man lär sig hur sin sjukdom påverkas av allt runt omkring i livet. Vi alla med diabets är ju otroligt olika i hur stress, hormoner, motion, socker, fett och annat påverkar våra insulindoser och bs-värden!
Så för 3,5 år sedan när jag började plugga tog jag tag i mitt liv och började arbeta med diabetesen. Jag accepterar den inte än och kommer säkert aldrig att göra det. Jag gillar inte min diabetes heller. Men jag kan inte göra något åt min situation mer än att försöka hitta en balans mellan att njuta av livet och sköta min sjukdom. Jag har inget val. Mina tankar måste resten av mitt liv ständigt kretsa kring planering, val av doser, tankar på vad jag ska göra de närmsta timmarna och faktiskt inte kunna vara så spontan som att ta en promenad utan att planera innan.
Jag tycker att det är en riktigt jobbig sjukdom som tar mycket kraft och tankar och jag önskar såklart över allt annat att jag hade sluppit fått denna sjukdom. MEN jag mår som allra bäst när jag har kontroll och bra blodsockervärden och då flyter livet på! Så självklart tänker jag sköta min diabetes resten av mitt liv. OCH ett bra blodsockervärde på mätaren ger ju ett lyckorus i sig varje gång! Så mitt i allt slit finns liksom ljuspunkter att kämpa för!
