Hur det är att ha diabetes!
Alltså jag har så fruktansvärt mycket tankar!! Blir less på mig själv att jag är fylld av alla tankar. Mestadels min diabetes för stunden.
Under tonåren reflekterade jag knappt någonting, tänkte att följdsjukdomar var något alla gamlingar drabbades av och inget som skulle kunna drabba just mig. Mina blodsocker svängde under ett par år och jag levde som vilken tonåring som helst. Jag köpte godis i skolan på rasterna och tog mig inte så mycket tid till blodsockermätning när jag var bland människor.
Det hela slog mig riktigt plötsligt när jag började plugga till sjuksköterska, hur viktigt det är med bra blodsockervärden och hur viktigt det är att man lär sig hur sin sjukdom påverkas av allt runt omkring i livet. Vi alla med diabets är ju otroligt olika i hur stress, hormoner, motion, socker, fett och annat påverkar våra insulindoser och bs-värden!
Så för 3,5 år sedan när jag började plugga tog jag tag i mitt liv och började arbeta med diabetesen. Jag accepterar den inte än och kommer säkert aldrig att göra det. Jag gillar inte min diabetes heller. Men jag kan inte göra något åt min situation mer än att försöka hitta en balans mellan att njuta av livet och sköta min sjukdom. Jag har inget val. Mina tankar måste resten av mitt liv ständigt kretsa kring planering, val av doser, tankar på vad jag ska göra de närmsta timmarna och faktiskt inte kunna vara så spontan som att ta en promenad utan att planera innan.
Jag tycker att det är en riktigt jobbig sjukdom som tar mycket kraft och tankar och jag önskar såklart över allt annat att jag hade sluppit fått denna sjukdom. MEN jag mår som allra bäst när jag har kontroll och bra blodsockervärden och då flyter livet på! Så självklart tänker jag sköta min diabetes resten av mitt liv. OCH ett bra blodsockervärde på mätaren ger ju ett lyckorus i sig varje gång! Så mitt i allt slit finns liksom ljuspunkter att kämpa för!
