Det pågår en diskussion på "Bolla diabetestankar"-sidan på facebook om att omgivningen oftast har noll koll på vad det egentligen innebär med diabetes. Många känner sig ensamma just för att människorna i närheten inte har så mycket kunskap och inte visar så stor förståelse i jobbiga tider. För diabetes är jobbigt. Allt pusslande och alla tankar och blodsocker att hålla koll på. Att må dåligt av för lågt blodsocker för att sedan må dåligt av för högt blodsocker. Att känna sig begränsad då blodsockret strejkar. Och sedan den ständiga pressen på sig själv, det dåliga samvetet då mätaren visar för högt blodsocker trots att man gjort allt rätt. Allt detta är jättejobbigt. Självklart har man bra perioder också då diabetesen bara finns där, utan att göra sig extremt påmind.
Jag kan också känna mig ensam i min diabetes bland de som inte har det. Okunskapen finns där och den nochalanta inställningen om att det skulle vara enkelt finns där också. Men de vet inte hur det är och skulle dom pröva att leva med diabetes i en vecka skulle de möjligtvis kunna förstå pusslandet och känslorna. Samtidigt kan ingen som inte befinner sig i någon annans situation förstå till 100% hur det är, men jag tycker att man borde kunna förvänta sig lite kunskap och förstålese av de som lever nära en då det ibland kan vara ett tungt lass att fixa själv!
Men jag vill verkligen bara lyfta fram hur glad jag är över min fina vän Nina (ninasdiabetes.blogg.se) som också har diabetes typ 1 och fick det samma år som mig. Ingen annan i min närhet kan förstå denna cirkus vi lever i som hon! Vi förstår alltid varandra till 110% när det gäller diabetesen och den förståelsen är så viktigt att kunna få någonstans ifrån! Vi pratar självfallet inte enbart om diabetes, men när vi väl gör det så får man en förståelse som en icke-diabetiker aldrig skulle kunna ge och det är jag så tacksam över!
Mina nära och kära är ofta väldigt förstående och har den viktigaste kunskapen, förutom mamma och pappa som har mycket kunskap som ju skötte min diabetes när jag var liten. Denna text är menad till alla i allmänhet, inte att min familj eller mina vänner är dåliga! :) Mer att förståelsen nog bara är större hos de som har samma sjukdom som sig själv.
