När jag var barn
Jag fick ju diabetes när jag var 7 år och blev inlagd då direkt. Och många kanske kan tro att jag skulle bli rädd/känna mig sjuk när jag var innerliggande i 2 veckor. Men inte det! Jag var ju så oerhört sjuk när jag väl blev inlagd så på sjukhuset blev jag ju "frisk" fast med en sjukdom och jag började ju må bra. Så tro det eller, men jag grät när jag skulle hem för att jag trivdes så bra på 95an! ;) (Det var faktiskt här som jag bestämde mig för att bli sjuksköterska! För att i några år vilja bli nåt annat, men insåg sen igen att det verkligen var sjuksköterska jag ville bli!)
Väl hemma från sjukhuset så skötte mamma och pappa min diabetes helt och hållet såklart. Och jag minns hur jag alltid satt i mammas knä när hon skulle ta blodsocker och ta sprutan på mig inför alla måltider, och jag var aldrig rädd. Kanske gjorde mamma det till något mysigt?
När jag var så liten så tog jag bara 3 sprutor per dag. På morgonen i skinkan, middagen i magen och kvällen i låret. Så jag behövde aldrig ta spruta i lådstadiet i skolan, utan det började jag med i mellanstadiet.
Jag minns också hur jag som 9 åring lärde mig ta sprutorna själv då mamma hade fått nacksmärta efter en krock, så jag var ju bara tvungen att lära mig. Så det var inga problem, jag böjde/sträckte mig maximalt och lyckades nå till skinkan för att sticka en spruta där! Och efter det kunde jag ta alla sprutor själv!
Som tur är har jag aldrig varit spruträdd utan det har gått finemang jämt. Däremot kan jag i nutid tycka att det är riktigt obehagligt att sätta in nålen till pumpen vare 3e dag!
