Som tonåring ville jag inte alls veta av min diabetes. Jag förnekade den nog ganska mycket och ville leva som alla andra i min ålder utan begränsningar. Vilket medförde ett väldigt svängigt blodsocker och ofta höga värden. Godis åt jag när jag ville och nästan mer än jag ville just för att jag skulle, för att jag också "kunde". Jag reflekterade inte över mitt blodsocker även om det var väldigt högt. Visade mätaren på 18 i blodsocker så gjorde det mig ingenting. Det var ju typ normalt, tänkte jag.
Jag gick ut på krogen lika mycket som alla andra när vi väl fyllt 18 och drack samma mängd som dom. Numer värderar jag när det är värt att dricka sig full eftersom att det inte funkar så bra med blodsockret. Några glas vin här och där märks inte, men just att vara full ger inte så fina värden.
Jag var ju så ung och framtidens risk för följdsjukdomar skulle ju ändå inte drabba mig, eller iallafall inte förrän jag var så gammal att livet ändå var över.
Vad folk runt omkring mig än sa så brydde jag mig inte, eller jag tog det inte till mig för att jag inte ville veta av min diabetes helt enkelt. Bajssjukdom. Jag satt på läkar- och sköterskebesöken och sa fint att det går bra med mitt blodsocker, med ett fint litet leende. Jag blev glad om jag fick låga blodsocker för det skulle ju ändå dra ner mitt Hba1c (långtidsvärde).
Man fick ständigt höra från sjukvården att man som diabetiker måste inse sina begränsningar och förstå att man inte kan leva likadant som sina kompisar. Men hur kul är det att höra som tonåring?? Och hur tandläkaren innan varje besök alltid slängde ur sig ett: Ja men du har ju diabetes så du äter ju iallafall inte godis, det är så bra! Nehej, gör jag inte...? Och alla typer av fördomar om att alla diabetiker inte lever individuellt som att vi alla går efter en mall på vad vi äter och hur ofta vi tränar, det är ju inte så det är att ha diabetes. Men det var förr, nu upplever jag ändå att de flesta har mer förståelse och mer koll.
Jag tog oftast insulinet efter maten istället för före så att det självklart blev en blodsockertopp. Men jag tyckte att det var smart, för då visste jag ju precis hur mycket jag ätit. Jag glömde ibland att ta insulin till maten. Jag hatade att ta blodsocker eller sprutor offentligt för att jag inte orkade ta en diskussion om att jag hade diabetes och behöva prata om mina värden och känslor kring det inför främmande människor. För alla var så frågvisa och fördomsfulla på den tiden. Och jag ville inte sticka ut som ett diabetesobjekt, jag ville bara vara jag och inte min diabetes. Jag hade hellre för högt blodsocker i skolan för att slippa låga värden så jag slapp äta på lektionerna och få sån paniksvettning som riktigt lågt blodsocker ger mig.
(Bland vänner och familj var jag självklart helt öppen om sprutor, blodsocker och allt annat!)
Att det blir såhär i tonåren är tydligen en helt naturlig reaktion för dom flesta och de flesta diabetiker ligger lite risigt i sitt blodsocker under den perioden.
Men någonstans efter denna tonårsperiod vuxnade jag på mig och började ta mitt ansvar då jag insåg att denna sjukdom faktiskt inte kommer att försvinna. Jag kommer att ha det här hela livet och jag är den enda som kan styra mitt blodsocker. Man kan inte släppa på kontrollen för alla värden kommer senare i livet att ge ett gott resultat om man skött sig eller ett mindre bra om man misskött sig. Och jag vill väl leva länge, med alla mina funktioner och sinnen väl bevarade!
Jag var ändå länge lite deppig när jag tänkte på diabetesen och jag har många många gånger självklart önskat att just jag skulle slippa få diabetes... Ibland har det känts så extremt orättvist att jag som egentligen är impulsiv ska behöva ha en sjukdom som kräver planering och upplägg. Känt att jag som älskar livet så mycket måste behöva dras med den här kroniska sjukdomen. Men samtidigt, vem skulle annars ta min lott? Ingen vill ju ha någon sjukdom frivilligt!
Det tog lång tid innan jag accepterade min diabetes men jag tror faktiskt att jag gör det nu. Jag känner ett typ av lugn, så länge blodsockrena ligger fint. Och jag känner hopp kring allting och diabetesen har växt in i min person och är en del av mig. Det går per automatik egentligen men med massor av extratankar kring dosering och annat.
Jag tror även att diabetesen har präglat mig som person, att jag blivit mer strukturerad och planerad av den. Sen vet jag inte om det är en sån person som jag skulle ha blivit utan diabetesen. Men jag gillar när saker är safe i livet och förutsägbart, hur tråkigt det än låter! Men på så sätt mår jag bra, trivs bra och helt enkelt så är det den jag har blivit!
Det här kanske blev ett deppigt inlägg, men det är inte meningen! Jag trivs ju som det är nu :) fastän att jag fortfarande ibland blir arg på diabetesen. Men samtidigt måste jag få skriva om sånt som inte är helt positivt med att ha en kronisk sjukdom som ständigt förföljer en. Det säger ju sig sjävt att det inte bara medför positiva berättelser/känslor! Men glöm inte bort att jag trots detta aldrig känner/ser mig som "sjuk" i vardagen!
Här är min första insulinpump som jag fick som 13-14 åring. Gammalmodig. Men under ser ni min nuvarande fina älsklingspryl, den rosa insulinpumpen! :)
