Symtomen vid insjuknandet
Jag var 7 år när jag fick diabetes. Symtomen kom nog smygandes då jag hade lite egen insulinproduktion kvar. Men jag fick diagnosen i september -96 och var nog dålig nästan hela sommaren innan. Det tog lång tid innan mina flräldrar förstod att jag var sjuk och det är ju förståeligt när allt kommer smygandes. Så det var människor runt om oss som uppmärksammade de första symtomen då dom märkte skillnad från gång till gång dom träffade mig. Men när symtomen blev tydligare undgick dom inte mamma och pappa heller. Jag själv var för liten för att märka att jag var sjuk.
Symtom jag hade:
- Lättretlig. Grinade och fick utbrott över småsaker.
- Gick ner i vikt. Var plötsligt smalare än min tvillingsyrra fastän jag alltid varit lite större.
- Åt massor. En kompis mamma upptäckte vilka hästportioner jag åt fastän jag var mindre än de andra.
- Ständigt trött. Jag minns att vi var hos mormor och skulle gå en promenad med henne och familjen, men när vi bara hade kommit utanför tomten orkade jag inget mer. Jag var helt slutkörd efter de 100m. Så mormor tog det på allvar och gick in med mig och förstod väl att något inte var riktigt rätt. (Det här minns jag jättetydligt).
- Kissade otroligt mycket. Mamma och pappa tolkade det som att jag bara inte ville somna och att jag därför sprang så mycket på toa innan läggdags. Men när jag sen sov över hos en kompis så uppmärksammade hennes mamma att jag hade sprungit hela natten på toaletten och att det inte var normalt.
När familjen skulle åka hem från sommarstugan en gång på slutet av sommaren fick vi stanna 3-4 ggr för att jag behövde kissa och den sträckan tar ca 2 timmar. Sista gången jag skulle kissa var 1km hemifrån och pappa propsade på att jag kunde hålla mig, men det hade aldrig gått så vi fick helt enkelt stanna och jag fick gå på toa...
Tillslut tog mamma mig till vårdcentralen för ett urinprov och berättade att de skulle kolla om jag hade sockersjukan. Men självklart var jag absolut inte kissnödig då, för ett sånt prov ville jag inte ta! Men tillslut så blev jag övertalad och vi fick svar på att det var diabetes och åkte hem för att packa väskan till sjukhuset... Jag förstod ju inte där och då allvaret i vad dom hade sagt på vårdcentralen såklart.
Jag var liten och växte in i diabetesvärlden så jag uppfattade det aldrig allvarligt tills jag blev äldre. Min familj har tagit det väldigt naturligt så det kändes aldrig konstigt att ha diabetes under uppväxten, vilket jag är väldigt tacksam över!
